Frihet eller styrning?

I kursen Digitala kulturer finns en tanke om att praktisera det vi lär oss om på många sätt. Ett viktigt har varit att använda nätkulturerna själva, istället för att bara lära oss om dem.

En minst lika viktig, tycker jag, är att ha liknande grepp pedagogiskt vad gäller makten över informationen och arbetsätt. Den nya tekniken erbjuder möjligheten att göra som man vill i högre utsträckning än förut - de individuella behoven och önskemålen är i centrum. Med tanke på det har jag valt att lägga ansvaret för lärandet i hög utsträckning på kursdeltagarna. Jag vill att de ska utgå från vad de kan och vad de vill veta, mer än att gå i förutbestämda (av oss på universitetet) fastlagda lärandebanor.

Det finns kanske en risk att arbeta pedagogiskt på det sättet via nätet. Kanske är det svårt att tolka instruktionerna från oss, eller som kursdeltagare är det svårare att ta hjälp av medstudenter om man känner sig osäker eller har frågetecken kring kursen.

I varje kurs brukar det vara kursutvärdering i slutet av kursen, men jag kan redan nu känna att introduktionen av det pedagogiska upplägget varit tydligt, men att det ändå varit svårt för kursdeltagarna att riktigt komma igång. Det känns som en avvaktande stämning, att man hoppas att någon annan gör något för att se hur de tänker kring uppgifterna. Kanske behövs mer traditionella uppgifter? Finns det någon mellanform? 

På något sätt ska jag öppna upp för en kontinuerlig utvärdering under kursen, så att den blir så givande och bra som många av er förväntat. Kanske blir det i kurswikin, kanske blir det någon annanstans - jag meddelar inom kort. Även här är jag öppen för idéer från kursdeltagarna :-)

Columbi ägg, någon?

Jag har fått det otroligt spännande uppdraget att tala vid Skolledarkongressen 2009 i mars nästa år och sedan länge har jag funderat på vad jag ska säga. Jag har en halvtimme att berätta om någonting som gör att deltagarna ska känna sig inspirerade och hoppfulla inför de utmaningar som vardagen i skolan innebär.

Mitt huvudbudskap är klart. Det ska handla om win-win-situationer (svenskt ord på det?) i kombination med Columbi ägg, dvs självklara lösningar på, som man tyckte innan man såg lösningen, omöjliga problem. Jag vill kunna visa på exempel på lärare, skolledare och andra som gått in i en tillsynes omöjlig uppgift, och med okonventionella metoder och med mycket mod och hjärta lyckats lösa problemet utan kompromissernas bleka eftersmak. Det ska verkligen vara lösningar där alla känner att de "vunnit" något.

Jag kommer att koppla dessa tankar till de framväxande stigarna som jag brukar prata om, dvs mönster i tillvaron som visar att gamla vägar börjar tjäna ut och att det gäller att våga gå de nya. Mina stigar är naturligvis framförallt kopplade till de unga nätkulturerna och vårt förändrade ego. Det gäller att våga se att saker har förändrats, att lyssna och att kunna leda utvecklingen så att alla vuxnas och ungas intressen och resurser i skolan tillvaratas. 

Det finns så mycket krafter i förändringarna i samhället som vi kan använda för att utveckla lärandet. Det gäller att våga, att tänka om och tänka nytt.

Har du något exempel på ovanstående så hör gärna av dig och berätta!

Mobbning och pedagogiskt ledarskap

En annan kurs som jag medverkar i är "Mobbning - skolpraktik och forskningsperspektiv" som anordnas av ett flertal lärosäten runt om i landet. Vi hade vår första kursträff (av fem) idag och vi hade intressanta diskussioner kring minnen och erfarenheter av mobbning. 

En viktig reflektion som jag gjorde var att några av kursdeltagarna gav uttryck för en önskan om ett starkt pedagogiskt ledarskap för att kunna skapa förutsättningar för en bättre arbetsmiljö (och indirekt mindre risk för kränkningar). Det efterlystes mod och hjärta för att fatta kortsiktigt jobbiga beslut för långsiktig vinning.

Ibland kan det vara lätt att tro att mobbning enbart handlar om individuella förutsättningar. Att vissa är predestinerade mobbare eller mobboffer. Det kan vara jobbigt att inse att vi i skolans värld ibland bäddar för situationer som dessvärre underlättar elevers kränkningar av andra elever genom att en ogenomtänkt kommentar eller handling.

En konkret situation, som är dagsakuell för många lärare, är hanteringen av mobiler i klassrummet. För att skapa förutsättningar för en fungerande lösning krävs respekt från både elevers och lärares sida. Elever ska ta hänsyn till undervisningen och inte störa andra elever eller läraren. Lärare ska respektera elevens integritet genom att förstå att mobilen kan vara lika personligt som smycken eller kläder.

Bara genom att medvetet arbeta för att skolans verksamhet ska spelas av elever och lärare på samma planhalva, inte som motståndare på olika planhalvor, kan ett tryggt och utvecklande arbetsklimat säkras. Det görs av eleverna tillsammans med modiga pedagoger som inte låter sin vuxenerfarenhet reduceras till tolkningföreträde, utan till lyhörd vidsynthet.

Blogglista

Nu har jag gjort en blogglista (finns här till höger) över personer som är med i kursen. Läs gärna varandras bloggar och skriv små kommentarer kring det som ni tycker är intressant och kul! :-)

Medienormalitet

Idag har jag lagt upp min första film på Youtube. Jag körde varianten med att spela in den direkt via gränssnittet i Youtube. Något blev lite galet, för efter ett tag blir det ganska dålig läppsynk och sedan slutar filmen fast jag vet att jag pratade ett tag till. Ska se om jag kan förbättra detta framöver.

Funderar på att kanske använda Youtube för att kommunicera i kursen, men frågan är naturligtvis till vad. När passar det och när tillför det inte något mervärde - det blir viktigt att fundera på.

En annan tanke som slog mig var när jag tittade på en film som lyftes fram på Youtubes förstasida. Det är CERN som gör "reklam" för sin svartahålmaskin som nyligen invigdes. För CERN som länge arbetat med webben som ett naturligt sätt att informera och kommunicera är kanske Youtube ett förstahandsval för publicering. När de haft möten om hur de skulle presentera sin high tech "bergorm" så kanske de började med att fundera på filmen på Youtube, och sedan andra media? Även om det inte är så troligt, så börjar vi nog röra oss ditåt.

Såvitt jag har uppsnappat så har den sociala webben en mycket större betydelse i det amerikanska presidentvalet i år jämfört med förra gången. De olika "fan-filmer" med klipp från tal (blandat med musik) som sätts ihop av olika personer får ju vissa gånger ett jättegenomslag, och tittas på av många hundra tusen, ibland miljoner, människor.

Det kan vara intressant att funder kring detta i samband med att fundera kring hur vi uppfattar ungas användning av internet. För vuxna är det inte så ovanligt att "konsumera" mycket medier, fast då är det mer traditionella i form av tidningar, böcker, radio och TV. Vad händer med vår syn på medieinnehållet då de byter distributionsform till den nätburna? Handlar det mest om vår egen okunskap, att vi skräms av att det är okänt för oss eller handlar det om att vi är färgade av de negativa rubriker som framkommit i medier kring ungas nätanvändning?

Den som aldrig upplevt trafik skulle naturligtvis vara extremt misstänksam till att sätta sig i en bil, ifall den bara fått tagit del av mediers rapportering av trafiken... ;-)

Puffar för en länk som finns under källor i Digitala kulturers wiki, som passar ganska bra i sammanhanget:

http://sydsvenskan.se/kulturforunga/article292335.ece

Det var tider det. Som aldrig funnits...

Ja men det är ju rätt kul ändå. Att kolla på hur jag kunde sett ut.

http://yearbookyourself.com/

Den sista bilden är för övrigt väldigt lik min äldre bror...

Nu börjar äventyret!

Nu börjar det röra på sig i kursen - i dubbel bemärkelse. Dels är det fler och fler som blir aktiva och börjar skriva. För det andra är det nu några som börja tycka att vi borde använda andra forum för kommunikationen i kursen.

Några menar att Facebook skulle vara bra. Förslag om Twitter som komplement har kommit upp. 

Dessutom har en konkret uppgift efterlysts så jag har gett alla i uppgift att bestämma på vilket sätt kommunikationen i kursen ska gå till framöver. Ska bli intressant hur det bestäms och hur arbetsformerna påverkas utifrån det valet. :-)

Våga vinna - eller misslyckas

En egenskap som jag upplever mer och mer som viktigt när det gäller god pedagogisk förmåga är mod. Att våga släppa taget om gamla föreställningar och invanda mönster för att våga komma längre. Det innebär också att man måste kunna misslyckas.  Det viktiga blir hur man i så fall hanterar det. Blir det en sporre att försöka igen eller en ursäkt för att inte pröva mer? 

Just nu funderar jag ganska mycket på hur arbetet i kursen ska kunna komma igång. Kanske har upplägget blivit för vagt? Behövs det någon gemensam aktivitet i början som gör att det kommer igång bättre? Eller är det hellre en individuell uppgift som gör att snöbollen kommer i rullning?

Idag la jag ut en länk till en gammal (1996) webbsida från Aftonbladet för att kursdeltagarna kan få något konkret att titta på och fundera över. Jag vill så gärna hitta en ingång som gör att det "poppar" upp frågor, eller att en "aha-känsla" infinner sig. Något som bryter gamla tankemönster, och som väcker lusten att vilja få svar.

Mina erfarenheter från tidigare kursomgångar visar att när kursdeltagarna börjar ha koll på varandra genom bloggar eller gästböcker, och börjar prata med varandra på MSN så blir det också mer liv i diskussionerna kring uppgifterna.

Lite styrkt blev jag när jag läste denna krönika i ett nyhetsbrev som jag plötsligt oförklarligt är prenumerant på. Men för mina studenters skull vill jag inte misslyckas, eftersom det innebär att de inte fått ut så mycket av kursen som det hoppats på och förtjänar. Så jag fortsätter att fundera ut nya sätt att få tåget att rulla. :-)

Våga gå längs nya stigar!

Kursen Digitala kulturer har dragit igång. 

Den första september startade kursen, som jag nu varit kursansvarig för sedan 2004. För exakt fyra år sedan hade vi precis börjat och studenterna började, precis som nu, att dyka upp i kursen. 

Precis som då hade nog de andra förväntningar på vad de anmält sig till. Vi överaskade med att flytta kursen från "säkra" FirstClass till det mer "osäkra" Lunarstorm. 

En skur av protester föll. Kursdeltagarna var förvirrade, inte bara av den barnsliga kursmiljön, utan även av de lite annorlunda uppgifterna. Detta var inte den sorts universitetsstudier de var vana vid.

Nu har vi tagit ett liknande steg, eller kanske större. 

Istället för att ha arrangerat lärandet på förhand ställer vi oss sida vid sida med dig som kursdeltagare. Vi frågar vad du kan, vad du vill veta och hur du kan ta reda på det - naturligtvis kopplat till de förväntade studieresultat som vi måste ha.

Men minst lika intressant är att få syn på de oväntade studieresultaten. De som jag såg när jag vågade förändra kursen förra gången, då t.ex. en lärare gav uttryck för att hon plötsligt förstod sina elever vad gäller suget efter att använda nätgemenskaper. Hon kände likadant när hon skulle logga in för att följa kursen.

Jag tror att det finns många förväntningar på vad kursen kommer att ge. Kanske finns det vardagliga problem i skolan som ska lösas. Kanske är det bara nyfikenhet som gör att man vill veta mer om unga nätkulturer. Kanske är eftersöks kunskap för ett framtida jobb.

Oavsett anledning hoppas jag att du som kursdeltagare finner det du söker. Men även att du hittar saker som du inte sökte.

Jag har försökt skapa förutstättningar för ett utforskande lärande i kursen. Det viktiga, som vi försöker leva upp till själva, är att våga. Våga prova, experimentera och omvandla erfarenheterna man får till kunskap och insikt.

Jag hoppas att du som kursdeltagare känner kursen lite som ett äventyr, som att börja gå en stig som du tidigare inte gått. Jag, Anna-Lena och Elza går tillsammans med de andra kursdeltagarna bredvid dig. Jag hoppas och tror vi får mycket intressanta diskussioner kring vad vi får uppleva längs vägen!